Idén till min kommande roman Under hökens vingar (Southside stories) infann sig när jag under en utlandsvistelse av en slump hamnade i samspråk med något så exotiskt som en svensk hemlig agent. Eller ska jag säga, en före detta hemlig agent. Att vederbörande hade en historia inom underrättelsetjänsten uppenbarade sig efter ett tag. Det framkom att personen i fråga hade en önskan att summera sitt liv, men under inga omständigheter kunde göra detta själv.
Jag visste fram till den punkten inte ens att svenska hemliga agenter existerade. Än mindre visste jag att en del av Försvarsmaktens budget går åt till att finansiera tillvaron för agenter som är ”brända” och måste skapa nya liv på nya platser.
Min gestaltning av huvudpersonen Daphne ”Daffy” Söderlund bygger till stor del på information som jag inhämtat under tre längre samtal med nämnda person. Här nere följer en intervju med Anna Nilsson – ett fingerat namn och dessutom det alias som jag låter min huvudperson anta i boken – efter det att manus är satt och klart för utgivning.
Intervjun har granskats och godkänts av berörda myndigheter. Att personen benämns som ”Anna Nilsson” behöver inte betyda att könet på den intervjuade är en kvinna.
(Fotografiet är arrangerat och har nödvändigtvis ingenting att göra med personen i texten)
Tack för att du ställer upp. Nu när du har läst manus, hur mycket skulle du säga att ditt liv inom underrättelsetjänsten gestaltas i texten?
– Jag tror att det är cirka femtio procent realism och femtio procent fantasi. Förvånansvärt nog är kapitlen med huvudpersonen och hennes familj väldigt realistiska. Överraskande, med tanke på att jag inte har bidragit med så mycket om privatlivet. Men du visade på svårigheterna som det innebär att leva som en agent i skugga och samtidigt försöka starta ett vanligt Svenssonliv.
Kan du utveckla vad ”leva i skugga” innebär?
– Hela tanken med dold underrättelsetjänst är just att den ska vara dold. När du presenterar dig inför myndigheter och korporationer inom landet och utomlands presenterar du dig ibland som någon annan än dig själv, ibland som dig själv. Du ska inte vara en betydelsefull person, nej, du ska hellre notera och agera. Och agerar du ska det ske på ett sätt som inte väcker uppmärksamhet. Ditt ansikte ska passera de andras medvetande som luft, du ska anses vara en nobody. Då gör du mest nytta. Så de agenter som väcker uppmärksamhet måste avskrivas. De kan inte jobba med underrättelseverksamhet mer, utan de måste föras tillbaka till samhället.
Och det var det som hände dig?
– Det var det som hände mig.
I romanen låter jag Daphne Söderlund berätta om Campingen, en liten, hemlig, specialinriktad organisation som existerar vid sidan om alla officiella protokoll. Inte ens justitieministern känner till den. Hur mycket av det stämmer?
– Det vet du. Det var en retorisk fråga. (skratt)
Ja, det var det. Hur mycket kan du säga om Campingens trovärdighet?
– Jag tillhörde en sådan organisation. Men den var på inget sätt unik. För att bedriva effektivt underrättelsearbete behöver vissa delar av Säk hållas borta från allmän insyn.
Campingen utför sådant som inga officiella avdelningar kan eller får utföra, sa du under ett av våra samtal. Går det att sätta fingret på vad dessa aktioner kan bestå av?
– Du får använda din fantasi. (skratt) Nej, men … det är väl ganska självklart. Känsliga saker. Du beskriver uppdragen ganska bra i boken.
När du avslutat din karriär, om jag får använda det ordet, var du relativt ung. Ganska snart inpå började du jobba som förskolelärare och sedan högstadielärare, är inte det sysslor som ligger ganska långt ifrån din egentliga utbildning?
– För det första var det ju ett misslyckande för mig. Att tvingas bort ifrån det som var mitt kall. Jag hade upptagits inom underrättelsetjänsten ganska snart efter det att jag utbildat mig till polis. Men i korthet kan jag väl säga att den utbildning jag fick som polis och den fortbildning jag fick inom Säk gav mig mycket kunskap. Det handlar inte så mycket om självförsvar och prickskytte, utan mer om att läsa av människor, att lyssna in människor och … ja, såna talanger tror jag är underskattade på pedagogiska utbildningar.
Jag beskriver Daphne Söderlund som en ganska bra pedagog, som irriterar sig på hur pedagoger och föräldrar agerar gentemot barnen. Hur de skuldbelägger och ställer för höga krav. Skulle du hålla med om att det är en del av dig?
– Definitivt!
Om läsare hör av sig och tvivlar på att en svensk agents liv är så pass brutalt som det skildras i boken, vad säger du då?
– Att de borde lära sig mer om underrättelsearbete.
Vad är din behållning av ”Under hökens vingar”?
– Kanske att jag känner att det gestaltas hur svårt det är för en underrättelseanställd att få det att fungera med en familj, eftersom man aldrig kan säga vad man sysslar med. Sedan känner jag att den historia jag ville ha berättad har berättats i viss mån. Och på ett mycket mer spännande sätt än vad jag själv hade lyckats åstadkomma.
Då ska jag be att få tacka för intervjun.
– Vänta jag kom på en till sak. Jag gillar att Daffys samtal med hennes kontakt Bouba blev så bra skildrade. Så där var det verkligen. Man ringde ett kodat samtal, bytte bil, sågs bakom en kyrka. Jag får nästan rysningar när jag läser just de styckena.
September 2021, Hans Carstensen